Tristess på löpband

En underbar tisdag som denna har jag varit på gymmet. De har ett pass varje tisdag som heter Body balance, en blandning av thai chi, yoga och pilates som jag helt enkelt älskar. Jag kan bli lite uttråkad av yoga, men vet om att det är super med den typen av träning i kombination med löpning. Den här formen är det lite mer puls i än vanlig yoga, och det känns som att det är lite mer styrka.  Sen tror jag även det är bra att varva ner ibland och jag stannar numera på avslappningen i slutet trots att jag tycker det är svårt att helt koppla bort.

Innan passet passade jag på att ta veckans första löppass och då på löpbandet. Löpbandet och jag har aldrig riktigt fungerat ihop sen jag började springa utomhus. Det är ungefär som att välja mellan att åka en limousine med egen chaufför och lite champange och tilltugg,  eller åka i en gammal skrotig golf som luktar mögel. Utomhus känns 4 km som uppvärming, inomhus på löpbandet känns det som en timmes löpning och jag är helt slut. Jag vet ju att jag har fysisk kapacitet att springa mycket längre så därmed förstår jag också att det sitter i hjärnan. Det är bara så tråkigt, hela poängen med löpning är ju att komma någonstans. Dessutom blir det så himla varmt och svettigt. Näpp...still no fan. Om man ska säga något positivt om löpbandet så är det att man kan hålla koll på hastigheten. Idag försökte jag hålla nere hastigheten då jag tror att mina ben fortfarande är trötta. Fem km blev det i alla fall, och glad för det är jag=)