Innan jag började springa hade jag en stark övertygelse om att jag helt enkelt inte kunde det, jag var inte kapabel att klara av det. När jag ändå började försöka så satte jag väldigt låga mål och hade verkligen inga förväntningar på mig själv. När det efter ett tag lossnade och jag märkte att jag klarade mer och mer blev jag ärligt talat förvånad. Jag kunde ju inte springa! Men ändå så gick det, 5 km avklarades, 7 km avklarades och jag insåg hur dumt det är att säga till sig själv att " det här kan inte jag" eller överhuvudtaget att tänka "jag kan inte....". Genom att göra det sätter man upp en spärr för sig själv.
Det här gäller såklart inte bara inom träning utan för allt i livet. Jag hade tidigare en väldigt klar uppfattning att jag inte kunde räkna matte, och här sitter jag idag och läser masterkurser och nationalekonomi. Jag ansåg inte heller att jag var kapabel att springa och nu tränar jag till ett maraton.
Tänk så fel man kan ha!
När jag möter nya utmaningar tänker jag istället " jag kanske kan, om jag vill". Självklart finns det vissa saker som jag inte är så bra på, men jag undviker att säga att jag inte kan. Genom att vara lite snällare mot sig själv tror jag man blir mer öppen för utveckling och kan uppnå så mycket mer.
Så när jag nu står inför mitt första maraton ska jag få bort alla "jag kan inte" tankar ur huvudet och istället bara bestämma mig för det - och göra det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar