I surrender!

Pannben är bra, men ibland är det också bra att lyssna på kroppen.
Förra veckan var otroligt tung, kände mig trött hela tiden, och kroppen kändes trött.
Den här veckan är det likadant, kanske lite bättre. Efter en dag med migrän igår så fick jag ta och ge upp min plan för tisdagsträningen.

Först var jag sur och kände mig helt misslyckad. Förra veckans träning gick så dåligt och jag vill så gärna komma igång igen! Men nu har jag tänkt på det och kroppen kanske säger något, den kanske är trött och behöver vila! Det har varit mycket hård träning den senaste tiden och jag har bara ökat och ökat. Samtidigt har jag tappat lite av den där underbara lyckokänslan som brukar komma under löpturerna. Det är som ett förhållande som hamnat i en liten svacka.

Så för att återfå kärleken till löpningen ska jag lyssna på kroppen den här veckan och se vad som händer. Utan krav på tid och distans kom jag hem nu efter 6,75 km. Det gick segt men huvudsaken är att det gick. Och det hoppade till lite i hjärtat efter tre km av lycka, en kort stund kände jag mig sådär härligt nyförälskad i löpningen, tills vaderna började ömma och höger knä ömmade. Men ett litet ögonblock var allt som behövdes för att få upp motivationen igen.

De nya reviderade träningsplanerna för veckan är nu tre löppass och två styrkepass. Inte så hårda krav på tider och distanser, bara passen blir av. Det viktigaste nu är att hålla kontinuiteten tills svackan är över!